Privat ekonomi

text: Nicholas Anderson

Sju överraskningar i Stockholm

Min hustru och jag har nu flyttat till Stockholm från Helsingfors med våra respektive banker där vi jobbar. Flyttningen gick relativt lätt eftersom vi båda jobbat regelbundet i Stockholm tidigare. Vi började planera flyttningen efter jul. Det första vi beslöt var att ha kvar vår lägenhet i Helsingfors eftersom vi båda har släktingar där.
Att ha kvar den lägenheten betydde att vi bara hade råd med en mindre i Stockholm. Vi beslöt också att inte köpa bil, men vill inte vara beroende av allmänna trafikmedel dagligen. Lägenheten skulle alltså vara på tio minuters promenadavstånd från våra respektive jobb. Och det var där det roliga började ...
Den första överraskningen var att vi måste använda fyra veckoslut till att springa från en visningslägenhet till en annan under söndagseftermiddagar och måndagskvällar. Det är nämligen de enda tider då Stockholms ökända fastighetsmäklare visar upp sina varor för spekulanter. De reserverar bara omkring två och en halv timme, på söndagar klockan 12.00–14.30 och på måndagskvällar 17.30–20.00.
Vi koncentrerade oss på Östermalm och Vasa­stan. Vi tittade på över fyrtio lägenheter och deltog i fyra budläggningar. Överraskningen var att de proffsiga fotona av lägenheterna på internet var tiofalt bättre än verkligheten.
Den andra överraskningen var att mäklarna var de värsta representanterna för denna yrkeskår jag någonsin råkat ut för. De var genomgående överbetalda, snorkiga och – vågar jag säga det – ohederliga.
För det tredje är det orealistiskt att inbilla sig att den budgivningsprocess mellan köpare som används i Sverige skulle vara bättre än den modell vi har i Finland. Ytterst få lägenheter säljs så att spekulanterna verkligen kan se vad de andra redan bjudit. Och även i dessa sällsynta fall kan man inte veta om budet är seriöst eller en bluff. Jag ombads till och med av två mäklare att bjuda under det önskade priset, för att marknaden har varit sviktande!
För det fjärde konstaterade vi att priserna på lägenheter har sjunkit med runt 20 procent och att devalveringen av kronan mot euron också har varit cirka 20 procent. Detta betydde att priserna på lägenheter nu ligger kring 36 procent lägre än för ett år sedan och att riktigt trevliga lägenheter står att få långt under priserna i Helsingfors.
För det femte uppdagade vi att lånemarginalerna ligger 1,2 procent över tre månaders räntan. Lånen är dyrare än i Finland. Men eftersom jag inte behövde låna så mycket spelade detta inte någon större roll. Jag har nu ett lån med en korttidsränta på 1,9 procent! Det är billigt åtminstone i dagens läge – och lättförtjänta pengar för banken.
För det sjätte fann vi att tv och bredband från operatörer som Com Hem har världsrekord i långa väntetider. Jag har ringt dem fem gånger under sex veckor och fått vänta på linjen i minst 20 minuter. Inte nog med det: de bryter helt sonika av dig då klockan blir 21.00 och de stänger linjen för dagen. Och de svarar aldrig på mejl.
För det sjunde är det bäst att glömma allt prat om fri rörlighet för arbetskraft och kapital. Man måste betala ett helt år på förhand för tjänster från servicebolag som Telia ­Sonera, Com Hem och Sats om man inte har ett svenskt personnummer! Inga månatliga rater erbjuds dem som saknar detta viktiga nummer.
Man får ta det goda med det onda; det är hur som helst billigare att leva och bo i Stockholm än i Helsingfors. Med 100 000 kurder från Irak och hundratusentals invandrare från före detta Jugoslavien och från Asien är staden full av restauranger, hårsalonger och andra företag där folk är villiga att till hyfsat pris erbjuda tjänster av god kvalitet sju dagar i veckan. Det är ju ytterligare sju skäl till att Stockholm är okej såhär långt ...

Nicholas Anderson är Senior Vice President vid Svensk Exportkredit i Finland och chef för SEK:s rådgivningsenhet.

Kolumnen ingår i Forum för ekonomi och teknik nr nr 5/2009, som utkom 26.5.2009.

Kommentera texten på adressen: feedback@forum.fi