Struntprat är inte strunt
Tiga är inte alla gånger guld. Om vi skulle yttra oss endast då vi har något väsentligt eller viktigt att säga, skulle det vara ganska tyst. Ibland är det saligare att tala än att tiga. Struntpratets psykologiska funktion är att ge och få bekräftelse.
Viveka Adelswärd: Till struntpratets lov, Brombergs, 158 s.
Till struntpratets lov är en tveksam och kanske provokativ boktitel. Det kan ju tyckas att det finns ett överutbud på struntprat, relativt till relevant prat. Viveka Adelswärds budskap är att struntprat inte bara är en instinktiv och automatisk användning av talorganen, en mekanisk process utan förankring i eller styrning av tanken. Struntprat har, trots att det hamnar långt ner på samtalandets värdeskala, en viktig social funktion.
Enligt Adelswärd skapas människan i samtal, hon blir till i kommunikationen med artfränder. Struntprat kan definieras som ’att låta munnen gå’: att släppa ifrån sig oredigerat, ofokuserat tal, mer eller mindre innehållslösa påståenden, för att hålla kommunikationen igång.
Också hövlighetsfraser är strängt taget struntprat!
Språkets funktion är att hjälpa människan att tänka, och Adelswärd påpekar att språket också hjälper oss att informera, beskriva, övertyga, övertala, roa – och generera känslor och tankar hos andra.
En av språkets funktioner är att stärka den sociala gemenskapen och skapa en plattform, om än aldrig så liten, för kontakt, för känslan av ’stamtillhörighet’. För detta är kravlöst struntprat ofta ändamålsenligare än färdiga, välformulerade tankar och argument.
Även om det oftast sker slumpartat och ometodiskt, kan struntprat också användas för att hos struntprataren skanna fram åsikter, synpunkter, argument och slutsatser som ännu inte tagit klar form. Och samtidigt testa dem på samtalspartnern.
Struntprat är det grumliga vatten ur vilket viktiga och nyttiga insikter fiskas upp. Idésparrande är en form av struntprat i glassig förpackning. Struntprat fungerar också som ekolod: man skickar ut ljudsignaler och hör när man träffar ett fast objekt.
Adelswärd beskriver talrika underarter av struntprat: hövlighetsstrunt, butiksstrunt, mobilstrunt, struntprat runt familjens matbord och kvalificerat struntprat (språklekar och nonsensord). Men också detaljstrunt (konsten att tråka ut), skryt och tekniker som ofelbart dödar ett samtal.
Öppenhet och pratsamhet har vunnit terräng också i nordiska samhällen. Det ökar kraven på att anpassa sig till och operera i pratsamhället.
Ragnhild Artimo text
Recensionen ingår i Forum för ekonomi och teknik nr nr 5/2009, som utkom 26.5.2009.
Kommentera artikeln på adressen: feedback@forum.fi
Handbok för mobbade
Kristina Östberg & Lasse Eriksson: Mobbning på arbetsplatsen. Handbok i konsten att slå tillbaka. Uppsala Publishing House, 159 s.
Mobbning leder ibland till extremhandlingar. Inte alla mobbade börjar besinningslöst skjuta omkring sig. Det är innan något oåterkalleligt inträffar som mobbningsoffret borde få hjälp att identifiera problemet – och stöd för att bryta den onda cirkeln. Mobbaren kommer inte att ta initiativet. Det absurda är att mobbaren inte känner skam över att mobba, medan den mobbade upplever skam och skuldkänslor över att vara offer.
Ordet ’mobbning’ kan härledas till engelskans ’mob’ som ursprungligen betydde ’pöbeln’, ’hopen’. Mobbning på arbetsplatsen är en handledning för den vuxna mobbade, men riktar sig också till kolleger, chefer, vänner och anhöriga till mobbningsoffret. Skribenterna reder ut definition och kategorisering av mobbning. Det är viktigt att inse att mobbning alltid handlar om makt. Mobbarens/mobbarnas mål med plågoprocessen är att den mobbade skuldbelägger sig själv. Mobbning är en olaglig handling: mobbaren – liksom den ansvariga chefen – kan dras inför rätta. Att det sällan sker beror på att tröskeln är hög för den mobbade att medge sig vara utsatt för förnedrande behandling som förorsakar lidande och i många fall depression och psykosomatiska sjukdomar.
Bokens sjätte kapitel, Konsten att slå tillbaka, listar förslag till handlingsmodeller och attitydbearbetning i syfte att möta och ge namn åt det svåra. Kapitlet innehåller både konkreta, fysiska metoder att hantera provokationer och förslag till nyckelrepliker som medger retirerande utan att man förefaller besegrad.
Det här är viktiga tips som kan rädda resterna av självkänsla så att den mobbade orkar ta itu med återuppbyggnadsarbetet av det illa åtgångna jaget. Nyckelteser i försvar och kontraattack är att lägga ansvaret på mobbaren, att ta befälet, med bibehållandet av all erforderlig korrekthet. Bättre att låta fienden vara regelbrytaren.
Teckningarna och deras texter komprimerar med kuslig precision olika sidor av mobbningsproblematiken.
Ragnhild Artimo text
Recensionen ingår i Forum för ekonomi och teknik nr nr 5/2009, som utkom 26.5.2009.
Kommentera artikeln på adressen: feedback@forum.fi
